Trump, Iran and the ‘Greater Israel’ project: Varsha Gandikota & Jeremy Scahill | Reframe

Scahill menar att de händelser vi ser i dag, från bortförandet av Venezuelas president Maduro till kriget mot Iran, inte är unika för Trump utan snarare är en koncentration av historiska mönster inom det amerikanska imperiet. Det som skiljer Trump 2.0 från tidigare administrationer är att neokonservativa krafter nu har ett starkt grepp om utrikespolitiken, och att personlig ekonomisk vinning för Trump och hans krets spelar en exceptionellt stor roll. Scahill pekar ut Jared Kushner och Miriam Adelson som centrala figurer och menar att kriget mot Iran till stor del var en transaktion till Israels fördel, finansiellt och politiskt underbyggd av Trumps omgivning.

Han understryker att det inte finns någon egentlig skillnad i taktik och metod mellan demokrater och republikaner. Obama legitimerade många av de värsta övergreppen från Bush-eran istället för att ställa ansvariga inför rätta, vilket i sin tur banade väg för den straffrihet som råder i dag. Ingen av hög rang har någonsin hållits ansvarig för amerikanska krigsbrott.

Scahill är starkt kritisk mot hur journalister som intervjuar parter på “fel sida” av amerikanska krig nu stämplas som förrädare. Han framhåller att hans rapportering, baserad på iranska källor, förutsade precis vad Iran skulle göra efter attacken den 28 februari 2026, men att Trumps folk ändå hävdade att ingen kunnat förutse det.

Gällande Gulfstaternas förhållande till USA konstaterar Scahill att Netanyahu aktivt försökt sabotera den diplomatiska normalisering som höll på att växa fram mellan Iran och Golfländerna. Iran slog som utlovat mot militära mål även i Golfregionen, vilket skapat spänningar, men Scahill menar att det är ohederligt att diskutera dessa attacker utan att erkänna att USA och Israel startade kriget medan Iran förhandlade.

Han avslutar med en historisk analogi: precis som USA tvingades lämna Afghanistan efter decennier har imperialister alltid underskattat de folks uthållighet som de försöker dominera. Han ser tecken på en ny icke-alliansrörelse i den globala södern men varnar för att högerpopulistiska rörelser motverkar denna solidaritet.

Slutsats: Intervjun målar upp bilden av en amerikansk utrikespolitik som inte styrs av en enskild president utan av ett system av ekonomiska intressen, ideologiska nätverk och en lång historia av straffrihet. Scahills centrala tes är att Trump inte är ett undantag utan en kulminering. Varje administration har lämnat nästa med utvidgade befogenheter och färre hinder, och bristen på ansvarsutkrävande har gjort det möjligt att normalisera allt grövre maktmissbruk, från tortyr till statslösa mord och nu till öppet krig mot Iran. Det mest oroande i hans analys är inte Trump själv, utan att systemet runt honom, bestående av finansiärer, ideologer och familjemedlemmar med affärsintressen, drar i trådarna med liten eller ingen demokratisk kontroll. Mot detta ställer Scahill ett svagt men ihållande hopp om att folkliga rörelser underifrån, precis som den palestinska kampen illustrerar, historiskt har visat sig förmögna att förändra världen.