Hans projekt, så som han själv beskriver det, är inte att lägga fram en bevisad alternativ historia. Tvärtom är han uttrycklig: han hävdar inte att han bevisat någon förlorad civilisation, och han kallar det en lögn när kritiker påstår att han gör det. Det han driver är något mer grundläggande — att etablerad arkeologi dragit fastare slutsatser än underlaget bär, och att man därför måste hålla öppet för andra möjligheter. Han kallar mänskligheten “en art med minnesförlust”: vi har anatomiskt moderna hjärnor sedan minst 315 000 år, men daterar civilisationen till bara 6 000 — och den luckan, menar han, förtjänar en bättre förklaring än den får.

Hans konkreta exempel är till stor del fall där det gamla konsensuset faktiskt redan har reviderats, och det är där han står starkast. Göbekli Tepe visar att jägare-samlare kunde organisera storbyggen långt innan jordbruket — tvärtemot den tidigare modellen att jordbruk måste komma först. Geoglyferna under Amazonas, kartlagda med lidar, visar att den “orörda vildmarken” i själva verket var hem för miljoner. I båda fallen fick en självsäker etablerad sanning ge vika, vilket är precis hans poäng: turen med en spade kan ändra hela berättelsen.

Härifrån sträcker han sig vidare till mer laddade hypoteser. Younger Dryas-impakten — att en kometsvärm träffade jorden för cirka 12 800 år sedan — som förklaring till köldbakslaget och utdöendet av istidsdjuren. Gamla kartor som ska visa Antarktis innan kontinenten upptäcktes officiellt 1820. Stora pyramidens orientering mot sann nord och dess mått, som han menar kodar jordens dimensioner i skalan 1:43 200, ett tal kopplat till precessionen av dagjämningspunkterna och återkommande i myter världen över. Hans slutsats är inte “alltså fanns högkulturen”, utan “alltså är detta för märkligt för att avfärdas utan undersökning”.

Den senare halvan är mer personlig. Han berättar om sina 80+ ceremonier med ayahuasca och den moraliska självrannsakan de tvingat fram, om en svår barndom i Indien där fadern tog med honom på dissektioner redan vid fem års ålder, om livet som “outsider” och om kärleken till hustrun Samantha. Allt binds ihop av en oro: att vår egen civilisation bockar för varje mytologisk ruta för att bli nästa som faller, mest troligt genom kärnvapenkrig. Han avslutar i sitt egentliga ärende — tänk självständigt, “investigate the science” snarare än “trust the science”, döm inte människor på förhand, fråga allt.

Slutsats: Hancocks ärende är epistemiskt innan det är arkeologiskt, och tar man det på allvar står han stark. Han hävdar inte att han vet vad som hände — han hävdar att vi vet mindre än vi låtsas, och att den som stängt frågan ofta gjort det på tunnare grund än den medger. Historien har gett honom rätt mer än hans belackare gärna erkänner: Göbekli Tepe och Amazonas är inte petitesser utan fall där “omöjligt” blev “uppenbart” inom hans livstid.

Det bärande är inte hans svar utan hans krav — att specialister försvarar sitt revir som territorium istället för att hålla frågan öppen, och att “trust the science” missförstår vad vetenskap är. Den invändningen är sund, och den gäller långt bortom arkeologin. Hans bidrag är inte en alternativ historia att tro på, utan en påminnelse om att aldrig förväxla rådande konsensus med slutgiltig sanning. Det är en mer hållbar poäng än någon enskild teori han lägger fram — och en han själv lever som han lär av.