Programledaren Per Shapiro bjöd in Daniel Byström som teknologivänlig motröst efter en tidigare intervju med två tyska antroposofer, och poängen som redan från början lyfts fram är att alla uppfattningar mår bra av att mötas. Att samtalet håller den tonen är inte en bisak. Det är förutsättningen för att de svåra frågorna längre fram ens går att ställa.
Byström är VD för ett mindre teckbolag och arbetar med digital suveränitet, integritet och IT-säkerhet. Han beskriver sig som yttrandefrihetsextremist med bakgrund i både teknik och filosofi, använder en knappmobil och är ovaccinerad. Hans grundtes är enkel: teknik är ett verktyg som kan användas väl eller illa, och en själv väljer vilken teknik en vill använda. Man behöver inte använda all teknik som finns, om den inte löser något eller gör livet sämre.
Samtalets tyngdpunkt är Palantir. Byström redogör för att bolaget är skapat av Peter Thiel, som står nära Donald Trump, och att kunderna framför allt är militär, polis och underrättelsetjänster. Enligt honom används mjukvaran av israelisk militär för att välja ut måltavlor i Gaza och Libanon, för åsiktsregistrering i Tyskland och av ICE i USA. Svensk polis samarbetar med Palantir, men regering och polis vägrar lämna ut information om hur systemet fungerar, vad det kostar och hur det implementeras. Byströms slutsats är att bevisbördan då bör skiftas över till Palantir.
Tekniskt beskriver han kapaciteten att suga in data från många källor: passbilder, körkortsbilder, mobildata, sociala medier och vänskapsnätverk, och utifrån detta bygga statistiska profiler på enskilda. Han kopplar det till begreppet precrime i Alex Karps manifest, till Minority Report och Philip K. Dick, och till riksdagens nyliga beslut att låta polisen använda AI för ansiktsigenkänning i realtid. Konsekvensen, menar han, är att oskuldspresumtionen vänds: från oskyldig tills motsatsen bevisats, till skyldig tills man bevisat sin oskuld.
Byström varnar för vad apparaten kan bli i fel händer. Han lyfter exemplet med delstater i USA som förbjöd abort över en natt, där en kvinna som dagen innan sökt information kan bli misstänkt, och frågar vad som händer om det kommer en svensk Trump eller en svensk Putin. Poängen är att systemet säljs in mot gängvåld, medan ingen tänker tre steg längre på vart samma infrastruktur kan leda.
Avsnittets andra halva är filosofisk: vad artificiell intelligens är, transhumanismens dröm om en gudalik AI och uppladdat medvetande, materialism kontra dualism, och skillnaden mellan vetenskap som metod och vetenskap som religion. Här formulerar Byström den distinktion som återkommer genom samtalet. När han talar om vetenskap talar han om en metod, inte en religion, och han pekar på coronapandemin som ett exempel där majoritetssamhället snabbt sköt ner alternativa teorier och gjorde konsensus till något ofelbart.

Slutsats: De största frågorna samtalet rör, vad medvetandet är, vad ett liv är, vad en människa egentligen är, har vetenskapen knappt börjat besvara. Byström medger det själv: att hjärnan skapar medvetandet är ett postulat, inte ett bevis. Här står vi alltså, mitt i det ovissa, med de mest grundläggande frågorna öppna.
Just därför är det som pågår så allvarligt. Två krafter i samtalet tar ifrån individen samma sak, rätten och ansvaret att själv pröva, välja och bedöma sitt eget liv. Övervakningsapparaten gör det genom att i förväg avgöra vem som är misstänkt. Vetenskapsreligionen gör det genom att i förväg avgöra vilka frågor som ens får ställas. I båda fallen ombeds medborgaren lämna ifrån sig omdömet till ett system hon inte får granska.
Och det är det som gör greppet så skickligt. Ingenting av detta är olagligt. Palantir levereras genom riksdagsbeslut, ansiktsigenkänning i realtid är sanktionerad, “vetenskapen säger” uttalas med auktoritet. Ingenting sker i det fördolda. Det sker genom ordningen, och behåller därför sin fasad medan funktionen tyst byts ut.
Men ett svar man ger bort är inte samma sak som ett svar man har. Att överlämna frågan om vad ett liv är, till Palantir eller till en vetenskaplig religion som ännu inte vet, är att skänka bort det ingen kan äga.
Det behövs ingen tyrann för att det ska gå förlorat. Det räcker att medborgaren slutat kräva rätten att själv fråga vad livet faktiskt är.