Ren & The Big Push, 2022 – Omtolkad version av "I Shot the Sheriff", Bob Marley 1973
Sammanfattning: Ren (Ren Gill) är en walesisk singer-songwriter, producent och multiinstrumentalist, uppvuxen på Anglesey. Han skrev tidigt kontrakt med Sony efter att ha upptäckts som gatumusikant, men släpptes när han drabbades av en sjukdom som under flera år feldiagnostiserades som depression, bipolaritet och kroniskt trötthetssyndrom, innan den till sist visade sig vara borrelia.
Under den värsta perioden var han i det närmaste sängbunden. Trots att branschen vänt honom ryggen byggde han därefter upp sin karriär helt på egen hand, utan skivbolag, och nådde 2023 förstaplatsen på den brittiska albumlistan med albumet Sick Boi. För många blev han känd genom det nästan nio minuter långa stycket “Hi Ren”, där han gestaltar en dialog mellan sig själv och sin inre demon.
I den här inspelningen tar Ren tillsammans med sitt gamla gatumusikband The Big Push sig an Bob Marleys “I Shot the Sheriff” från 1973. Marleys original är vid ytan en berättelse om en man som står för ett dåd han begått i självförsvar men vägrar ta på sig skulden för ett annat. Under ytan har den länge lästs som en sång om att hålla fast vid sin egen sanning gentemot en makt som redan dömt en oskyldig. En motståndssång förklädd till lättsam reggae.
Rens version skalar bort allt det polerade. Ingen studio, ingen produktion, bara gitarrer, röster och en gata i Brighton. Han och bandet lägger om Marleys gung till något akustiskt och nära, låter grooven andas och rösten bära. Det är ingen trogen kopia utan en omtolkning: varmare och mer mänsklig, framförd mitt bland förbipasserande som stannar upp.
Låten fångar en annan sida av Ren än “Hi Ren”. Om det stycket är en man ensam med sitt mörker, är det här samma man ute i ljuset, omgiven av sina vänner och av en låt som funnits i femtio år men plötsligt känns nyskriven. Energin har vänt utåt: från det inåtvända och tunga till det delade och levande.
Slutsats: Det som gör Ren angelägen är inte att han överlevde, utan att han vägrade lämna ifrån sig rodret, ens när det hade varit lättare att sälja sin berättelse styckevis och låta någon annan paketera den. Att göra sin egen resa är ovärderligt, inte för att kampen adlar något, utan för att det är priset för att aldrig behöva fråga någon om lov. När resan väl är ens egen blir tid och pengar något annat än mål i sig: verktyg man håller i sin hand, inte krafter man böjer sig för. Och friheten hörs tydligast inte i mörkret, utan i steget därifrån, ut på gatan, bland människor, där musiken åter blir levande.