Vanessa Redgrave – att tänka själv och ta konsekvenserna

Inslaget öppnar med en anekdot. Dagen Vanessa Redgrave föddes spelade hennes far, skådespelaren Michael Redgrave, Hamlet, och Laurence Olivier ska ha utropat från scenen att “ikväll har en stor skådespelerska fötts”. Hon infriade det med två Emmys, en Tony och en Oscar. Men när 60 Minutes först porträtterade henne var hon lika känd för sin politik, där anti-sionismen och stödet för palestinierna nästan rivit ner karriären.
Wallace går bakåt till 1978, till bombningen och protesterna vid en biograf i Los Angeles som utlöstes av dokumentären The Palestinian, en film hon själv producerade och bekostade. Han visar scenen där hon dansar med ett gevär och hennes uttalande att sionismen är en brutal, rasistisk ideologi och regim. När han pressar henne på ryktet att hon “hatar judar” avfärdar hon det som en miljon mil från sanningen och påminner om att hon i Julia spelade en antifascist som hjälpte judar fly nazisterna. Han läser upp Oscars-repliken om “Zionist hoodlums”, och hon fyller själv i sina egna citerade ord om löftet att bekämpa antisemitism och fascism resten av livet.
Inslaget väjer inte för bredden i hennes radikalitet. Hon ställde upp i parlamentsval för det trotskistiska Workers Revolutionary Party och fick 394 röster mot Labours 12 555. På frågan om hur arbetarklassen ska ta makten svarar hon rakt ut: genom väpnat uppror, och menar att det var det som hände 1989 när Berlinmuren föll.
I del 2 vänder porträttet. Efter åren i kyla kom Howards End och 1996 Mission: Impossible, där hon med förtjusning spelade en brittisk vapenhandlare just för att det bröt konventionen att bara skumma utlänningar sysslar med sånt. Wallace fångar hennes rättframhet även privat. Hon röker, kallar sig rakt ut beroende, och säger att hur mycket är hennes ensak.
Det mest gripande är försoningen med systern Lynn Redgrave. De hade länge legat i luven på varandra, mest över politiken, men sedan Lynn överlevde en bröstcancer står de varandra närmare än någonsin, och Vanessa säger att det värmer hennes själ.
På slutfrågan om det var värt det svarar hon att det alltid är värt att stå fast vid vissa grundprinciper. Hennes övertygelse har inte tystnat med åren, bara fått ny riktning. Hon arbetar för UNICEF och säger att mänskliga rättigheter är den enda grund en värld som våra barn och barnbarn kan leva i kan byggas på.

Fortsättningen finns i del 2 – https://www.youtube.com/watch?v=G3YT6keXm78

Slutsats:  Det intressanta med Vanessa Redgrave är inte om hon hade rätt. Det är att hon tänkte själv, sa det högt och tog konsekvenserna, också när de kostade henne roller och en plats i finrummet. Det är sällsynt. Det mesta vi säger är lånat, färdiga åsikter vi bär vidare utan att ha prövat dem själva.
Man behöver inte dela hennes slutsatser för att se det. Att kunna beundra någons mod utan att köpa varje övertygelse är inte en svaghet i det öppna samtalet. Det är hela förmågan det vilar på. Frågan är inte vad Redgrave trodde på, utan om vi själva vågar tänka en tanke som kan kosta oss något.