Nytt år & en personlig reflektion
Nyhetsbrev, 12 januari 2026
Så här i starten av det nya året, en reflektion över livet, världen och sjukdomsinsikt – vad det är vi har fokus på? I mitt eget sökande efter förståelse varför samhällen nu hårdnar och människor sluter sig, har jag tvingats se min egen del i detta. Min stress, min jakt på förklaringar och min vilja att snabbt förstå för att sen kunna gå vidare. Min tro, och ja det är en tro, är att vägen tillbaka inte börjar med svar utan med samtal. Det öppna samtalet med sig själv, med sin omgivning och med det samhälle man är en del av. Vill därför dela dessa tankar som underlag för samtal. Inte som facit, utan som tankespår att kunna utgå ifrån och pröva tillsammans.
Människan vilse
Ordet ’vilsen’ bär spår av två tillstånd: en vilja som fanns och en riktning som gått förlorad. Att vara vilsen är att inte längre veta vart man är på väg, eller varför man är just där man är. Det är ett tillstånd som inte bara beskriver individen, utan hela vår samtid. Vi lever i ett samhälle som erbjuder allt, utom riktning. Vi arbetar mer än någonsin, men känner oss inte delaktiga. Vi umgås mindre, har färre barn, lever i större bostäder, men samtidigt i mindre gemenskaper. Vi har fler val, men känner oss mer låsta. Vi är ständigt uppkopplade, men saknar kontakt.
Människan idag är vilsen, inte för att hon är svag, utan för att hon formats in i en verklighet som inte speglar hennes egentliga behov. Hon längtar efter närvaro, mening och samhörighet, men har lärt sig att värdera effektivitet, anpassning och yta. Vi kämpar för att räcka till, utan att veta vad vi försöker räcka till för. Vi söker bekräftelse i stället för att skapa. Vi jämför oss hellre än vi möts. Vi dömer andra snabbare än vi orkar lyssna. Vilsenheten är inte ett personligtproblem. Det är ett kollektivt tillstånd.
När något förändras i människan, sker det ofta tyst. Det är sällan dramatik, snarare ett gradvis tappande av riktning. Man glömmer varför man gör det man gör. Vi följer rytmer vi inte valt. Det är då det blir svårare att höra den inre kompassen. Inte för att den försvunnit, utan för att vi förlorat vanan att lyssna.
Det är här denna resa börjar. I en känsla många bär, men få hinner formulera. En känsla av att något inte stämmer. Att detta inte är allt och att det inte behöver vara så här. Ibland är vår vilsenhet ett tecken på att vi inte längre ser klart med våra inre sinnen. Vi har blivit beroende av vårt ratio-
nella ljus, som en ficklampa i en mörk skog. Ljuset ger skärpa, detaljer och analys, men det separerar oss också från helheten.
När vi alltid riktar blicken framåt och försöker kontrollera varje steg, förlorar vi kontakten med den värld vi står i. Då framstår allt utanför lampans sken som ännu mörkare och ännu mer skrämmande. Men om vi vågar släcka ljuset ibland, om vi vågar stå kvar i dunklet utan svar, då händer något. Hörseln skärps. Doften kommer tillbaka. Vi märker att vi är i skogen men inte ensamma, utan i kontakt. Att vara vilsen kan vara början på att verkligen se, inte med lampan, utan med full närvaro.
Michael Andram, HMT
HUMAN MOVEMENT TODAY ser fram emot 2026 & det öppna samtalet!