“There’s no such thing as democracy” Yanis Varoufakis | Radical Thinking with Aditya Chakrabortty

Han menar att finansmarknader, centralbanker och internationella institutioner har sådan makt att folkvalda regeringar i praktiken får mycket begränsat handlingsutrymme. Hans erfarenheter som finansminister i Grekland 2015 ligger till grund för resonemanget. Han skiljer alltså mellan demokratins form och dess faktiska innehåll.

Varoufakis berättar om ett avgörande möte i Washington med den tidigare amerikanske finansministern Larry Summers. Summers ställde en fråga som Varoufakis aldrig glömmer: Är du en insider eller outsider? Enligt Varoufakis handlade frågan om huruvida han var beredd att acceptera maktsystemets spelregler. Som insider kunde han få inflytande och tillgång till maktens innersta kretsar. Som outsider kunde han behålla sin självständighet men riskerade att stängas ute. Här finns en intressant mekanism: ett system behöver inte alltid tvinga människor att lyda. Det kan belöna dem som anpassar sig.

Christine Lagarde och Greklands skuldkris tas upp och är kanske intervjuns mest anmärkningsvärda berättelse. Varoufakis hävdar att Christine Lagarde, dåvarande chef för IMF, privat medgav att det ekonomiska program som Grekland förväntades genomföra inte skulle fungera. Ändå skulle det genomföras. Varför? Enligt hans återgivning hade institutionerna redan investerat så mycket politiskt kapital i programmet att de inte ville överge det. Det innebär, om hans berättelse stämmer, att institutionell prestige vägde tyngre än den ekonomiska analysen. Viktigt att skilja på vad som är belagt: detta är Varoufakis egen redogörelse för samtalet, inte en oberoende verifierad utsaga från Lagarde.

Om skuldsystemet och den ekonomiska maktenbeskriver Varoufakis hur Greklands räddningspaket i stor utsträckning användes för att hantera tidigare skulder och skydda fordringsägare. Hans argument är att man presenterade åtgärderna som hjälp till Greklands befolkning, medan en viktig funktion var att stabilisera det finansiella systemet. Detta leder till en större fråga: Vem tjänar egentligen på en ekonomisk räddningsaktion – medborgarna, staten eller långivarna? Här finns en tydlig koppling till våra tidigare samtal om skuldsystemet och centralbankernas roll.

Sen pratas det om varför politiska maktskiften inte alltid förändrar politiken och Varoufakis diskuterar också Storbritannien som exempel. Hans argument är att en ny regering kan lova förändring men ändå fortsätta föregångarnas ekonomiska politik om den accepterar samma finanspolitiska begränsningar. Han föreslår bland annat en offentlig investeringsbank som skulle kunna finansiera industri och energiomställning. Det intressanta är hans grundläggande distinktion: Att vinna ett val är inte samma sak som att få kontroll över de ekonomiska förutsättningarna för politiken.

Intervjun avslutas med frågan varför missnöjet växer och Varoufakis tar upp den politiska utvecklingen efter finanskrisen 2008. Han menar att långvarig ekonomisk stagnation och åtstramning skapar förutsättningar för nationalistiska och auktoritära rörelser. Han kritiserar också vänstern för att inte ha presenterat tillräckligt trovärdiga alternativ till den etablerade ekonomiska politiken. Hans historiska parallell är 1930-talet, även om han framhåller att dagens förhållanden skiljer sig från dåtidens.

Slutsats:  Varoufakis erfarenheter väcker en större fråga än vilka som egentligen styr: Varför har vi accepterat demokratiska system där människors möjligheter att påverka sin egen framtid är så begränsade? Demokrati behöver inte vara en färdig modell som vi förväntas försvara. Den bör vara något vi fortsätter att utveckla, med större insyn, verkligt deltagande och ansvar närmare oss själva.