The Israeli professor that the BBC won’t interview

I intervjun driver han tesen att Storbritanniens starka stöd till Israel inte bara handlar om traditionell utrikespolitik eller moralisk reflex, utan om en kombination av lobbyinflytande och hårda materiella intressen. Han pekar ut både organiserade pro-israeliska nätverk inom de stora partierna och de ekonomiska band som finns genom vapenindustri och säkerhetssamarbete. Bilden han målar upp är att stödet till Israel är inbyggt i det politiska systemet och därför fortsätter även när övergreppen blir omöjliga att ignorera.

En central del av hans resonemang är att kritik mot Israel systematiskt görs suspekt genom att anti-sionism blandas ihop med antisemitism. Han drar en tydlig gräns mellan hat mot judar som judar och kritik mot en statlig ideologi eller en stats politik. Enligt honom sker sammanblandningen inte av misstag utan medvetet, för att tysta opposition och skada trovärdigheten hos dem som försvarar palestinska rättigheter. Därför blir intervjun också en attack mot hur ord och anklagelser används som maktmedel i det offentliga samtalet.

Shlaims personliga berättelse fungerar som en moralisk ryggrad i intervjun. Han beskriver hur han som ung trodde på den klassiska israeliska självbilden, men att 1967 års krig blev en vändpunkt. Det som för honom tidigare varit en försvarsmakt började då framstå som ett verktyg för kolonial kontroll. Sedan dess har hans avståndstagande vuxit, och de senaste två årens krig i Gaza beskrivs som det som slutligt drivit honom längre bort från Israel som politiskt projekt. Samtidigt säger han att han snarare känt sig närmare judendomens etiska kärna, som han förknippar med sanning, rättvisa, fred och omsorg om den svage.

Det är också därifrån han formulerar en av intervjuns hårdaste poänger: att Netanyahu påstår att Israel är den säkraste platsen i världen för judar, medan Shlaim menar att Israels utveckling under Netanyahu har gjort landet till det motsatta. Hans argument är att den extrema våldspolitiken inte bara ödelägger Gaza och Västbanken, utan också spiller över på judar utanför Israel genom att förvärra spänningar och driva fram fler antisemitiska reaktioner. I hans framställning ligger tragedin i att en stat som säger sig tala i alla judars namn i själva verket utsätter dem för större fara.

När intervjun går över till Storbritanniens historiska roll skärps anklagelsen ytterligare. Shlaim kopplar sitt engagemang i kravet på ursäkt och skadestånd till uppfattningen att britterna bar ett avgörande ansvar redan under mandatperioden. Han sammanfattar detta brutalt: att Storbritannien tog Palestina från palestinierna och gav det till sionisterna. Det är inte en försiktig akademisk formulering, utan en medvetet kondenserad anklagelse som syftar till att blottlägga kolonial kontinuitet mellan då och nu.

Hans kritik mot BBC passar in i samma mönster. Frågan är inte bara varför de inte bjudit in honom, utan varför ett public service-bolag enligt honom så konsekvent återger den israeliska berättelsen som norm och gör den palestinska erfarenheten sekundär. BBC beskrivs som en institution med dugliga reportrar men med en ledning som inte vågar stå emot organiserade påtryckningar. Därmed blir frånvaron av röster som hans inte ett misstag utan ett symptom.

I synen på lösningen har han också rört sig långt. Han säger att han länge trodde på tvåstatslösningen och att Osloavtalet en gång väckte verkligt hopp. Men i hans läsning har Israel själv förstört den möjligheten genom bosättningar, territoriell fragmentering och annekterande politik. Därför framstår västliga politikers ständiga prat om två stater mest som tom ritual. Det låter rimligt, men används enligt honom just därför som ett bekvämt språk för att slippa agera mot det som redan pågår.

Det som gör intervjun stark är alltså inte bara innehållet i varje enskilt argument, utan helheten. Shlaim vill visa att det inte råder brist på kunskap, expertis eller moraliskt tydliga röster. Det som saknas är viljan att låta sådana röster forma centrum i debatten. Därför blir intervjun i grunden en anklagelse mot hela det brittiska offentliga systemet: medierna, partierna och staten beskrivs inte som förvirrade eller passiva, utan som aktivt medverkande till att upprätthålla en berättelse som skyddar makten och tränger undan sanningen.

Slutsats: materialet avslöjar ett västligt hyckleri på djupet. När en israelisk-judisk topphistoriker med egen bakgrund i sionism och militärtjänst inte passar in i de stora mediernas urval därför att hans slutsatser blivit för obekväma, då handlar det inte längre om balans utan om kontroll. I den meningen är Shlaims närvaro i intervjun större än hans frånvaro i BBC: han blir ett exempel på att gränsen för vad som får sägas inte sätts av kompetens, utan av politisk användbarhet.