Hotet från artificiell intelligens

Den granskar tio år då det i praktiken var gratis att låna i Sverige, och vad som hände när experimentet tog slut.
Utgångspunkten är Riksbankens politik. Under ett decennium pressades räntan till rekordlåga nivåer, tidvis under noll, och låg nära noll i flera år. Syftet var att nå inflationsmålet på två procent, ett mål dokumentären beskriver som trovärdigt men inte vetenskapligt självklart. Genom kvantitativa lättnader köpte Riksbanken dessutom värdepapper i stor skala.
Dokumentärens bärande tes är att de ultralåga räntorna flyttade inflationen från konsumentpriser till tillgångspriser. I stället för dyrare mjölk fick vi dyrare bostäder och aktier. Bostadsrätter och villor steg kraftigt, på sina håll med tjugo eller trettio procent på ett år. Och eftersom tillgångar köpta med belåning gynnades mest, beskriver filmen detta som en förmögenhetsöverföring uppåt, från sparare till dem som redan äger.
Resultatet, enligt dokumentären, är ett av världens mest skuldsatta länder och en växande förmögenhetsklyfta. Den lutar sig mot UBS förmögenhetsrapport och öppnar med en slående siffra om hur en mycket liten ägargrupp förfogar över en förmögenhet som motsvarar en stor del av hela BNP. Sverige beskrivs som lånedrivet, ett land där vägen till förmögenhet går genom att låna.
Sedan kommer 2022. Rysslands invasion av Ukraina, inflationen rusar till omkring sju procent, den högsta sedan inflationsmålet infördes 1993, och räntorna höjs abrupt. För miljoner svenskar blir det en påminnelse om Riksbankens makt över deras ekonomi. Dokumentären varnar för vad som händer när hårt skuldsatta hushåll inte längre kan bära kostnaderna, och drar historiska paralleller till kraschen på trettiotalet och den svenska bankkrisen 1992, då bostäder såldes på exekutiv auktion långt under vad som lånats.

Slutsats:  Om Wallenberg är ansiktet, är Skuldfeber räkenskapen. Den ställer frågan han aldrig behöver besvara: vem vann egentligen på tio år av nära gratis pengar? När en politik som beskrevs i tekniska termer, inflationsmål, repränta, kvantitativa lättnader, i praktiken gör bostäder och aktier allt dyrare medan löntagaren skuldsätter sig för att hänga med, är det då en olyckshändelse eller en ordning? Och om svaret är att tillgångsägarna systematiskt gynnades, vem fattade besluten, och i vems intresse?
Det obekväma är hur osynligt det gick till. Ingen röstade om att förmögenhet skulle flyttas uppåt. Det skedde genom ett regelverk så tekniskt att det knappt gick att granska, vilket är precis Harrisons poäng: ett folk som tappat förmågan att avkoda sin egen värld ser inte när det gemensamma omfördelas över huvudet på det. Så frågan blir inte bara vem som tjänade på skuldfebern, utan varför vi lät det ske utan att kalla det vad det var. Och när nästa kris kommer, och dokumentären antyder att den gör det, vem får då betala notan på exekutiv auktion, och vem sitter kvar med tillgångarna?
Kanske är det här den verkliga bron mellan Wallenbergs lugn och Harrisons varning. Den ena försäkrar oss att systemet är rimligt. Den andra påminner om att vi förlorat språket för att avgöra om det är sant. Skuldfeber ger oss tillbaka en bit av det språket. Frågan är om vi vill höra vad det säger.