Göran Greider talar ut om kapitalismen och det rödgröna samarbetet

Den har inte bara vunnit ekonomiskt, utan den har tagit kontroll över tekniken, de finansiella flödena och ideologiproduktionen. Medierna är inte längre en överbyggnad i marxistisk mening utan en produktivkraft som omformar hela samhällsordningen.
Konsekvensen är dubbel: nyliberalerna fick visioner om den fria marknaden som lösning på allt, och när deras politik slog sönder trygghet och välfärd skapades reaktionen, högerpopulismen, med sina egna visioner om nationalism och återupprättelse. Vänsterkanten däremot har varit på defensiven, förlorat sin agitatoriska tradition och viktigast av allt, grunden för allt, folkrörelsebasen.
Greider pekar på att socialdemokratins verkliga bedrift under 1900-talet inte var reformerna i sig utan att man fick miljoner människor att organisera sig i fackföreningar, kooperativ och rörelsen. Det är den basen som försvagats. Och utan den basen kan inga visioner födas på allvar.
Hans hopp är ett slags urvatten, ett födelseögonblick för något nytt, om 10-15 år där klimatkrisen och den växande ojämlikheten till slut tvingar fram ett nytt folkligt engagemang. Men dit är det långt, och vägen kantas av låsningar.

Slutsats:  Kapitalismen slog inte sönder folkrörelserna med våld. Det skedde tyst, medan vi levde våra liv. Resultatet är ett politiskt landskap där nyliberalerna hade visioner, högerpopulisterna tog över dem och vänstern stod kvar utan fotfäste. Greider säger det som sällan sägs rakt ut: grunden är borta. Och ingen vision håller utan en rörelse under sig. Frågan är inte längre vad vi vill utan om vi orkar organisera oss igen.