Hypernormalisation | Full Documentary | Adam Curtis
Sammanfattning: Dokumentär från 2016 om hypernormalisering: ett begrepp som ursprungligen användes för att beskriva Sovjetunionens slutskede, men som i modern tid fått ny aktualitet och spridning bla genom dokumentären HyperNormalisation. Det beskriver ett samhällstillstånd där både makthavare och medborgare är medvetna om att systemet inte fungerar som det påstås göra, men där alla ändå fortsätter att agera som om det vore normalt. Inte för att de tror på berättelsen, utan för att inga fungerande alternativ längre upplevs som möjliga.
Adam Curtis är ett undantag inom BBC. Han har arbetat där sedan 1990-talet och byggt upp ett rykte som någon som levererar intellektuellt tunga dokumentärer som ger prestige åt institutionen. BBC använder honom som ett slags ventil: en plats där systemkritik får uttryckas, just för att den presenteras som analys, historia och idédebatt – inte som aktiv politik.
2016 var dessutom ett särskilt år. Brexit, Trump, Syrienkriget, finanskrisens långa svallvågor och ett uppenbart sammanbrott i den gamla liberala världsbilden gjorde att sprickorna redan var synliga. Filmen fungerade därför inte som ett hot, utan som en förklaring i efterhand. Den beskrev hur världen blivit som den är, snarare än att peka ut en väg bort.
I ett hypernormaliserat samhälle överlever systemet inte genom legitimitet eller förtroende, utan genom trötthet. Verkligheten är för komplex, sammanhangen för splittrade och framtiden för osäker för att människor ska orka ta in helheten. Därför ersätts komplex verklighet av förenklade narrativ, där kriser personifieras, ansvar suddas ut och lösningar reduceras till symboliska handlingar. Politiken förvandlas till teater, medan den faktiska makten förskjuts bort från det demokratiska rummet och in i teknokratiska strukturer, finansiella system och globala institutioner som inte är direkt ansvariga inför medborgarna.
Detta leder till ett mentalt anpassningsläge hos människor. Man ser att något är fel, man känner att berättelsen inte stämmer, men man fortsätter ändå att delta. Inte av lojalitet, utan av resignation. Cynism blir ett sätt att överleva. Passivitet blir rationell. Sanning ersätts inte av övertygande lögner, utan av funktionella sådana – berättelser som inte behöver vara sanna, bara tillräckligt stabila för att vardagen ska kunna fortsätta.
Hypernormalisering är därför inte begränsat till stat eller politik. Det genomsyrar media, ekonomi, klimatdiskussioner, säkerhetspolitik, digitalisering och identitet. Det handlar mindre om vad som sägs och mer om att alla vet att spelet pågår, men ändå spelar med.
Slutsats:
HyperNormalisation kunde publiceras eftersom den avslöjar systemets tomhet utan att hota dess funktion. Den ger språk åt känslan av att allt är falskt, men lämnar publiken utan verktyg att agera. Kritiken blir därmed ofarlig – en insikt som absorberas istället för att omsättas.
Det verkliga problemet är inte lögnen, utan att den inte längre behöver tros på. Det räcker att människor fortsätter spela med. När det sker har makten redan flyttat bort från demokratin – inte genom tvång, utan genom likgiltighet.