Margareta Skantze: Du sköna nya värld är här med streamad underhållning
Författare: Margareta Skantze | Bild: bokomslag från de tre verk artikeln relaterar till | Källa: NewsVoice
Orginal: Läs mer här
Sammanfattning: Artikeln diskuterar hur dystopiska visioner från Aldous Huxley, George Orwell och Karin Boye redan under 1900-talet varnade för en framtid som nu snabbt tycks förverkligas, en utveckling som drivs fram av politiska ledare utan större motstånd. Författaren ställer frågan: Varför såg vi det inte komma, och varför gör vi inget åt det?
Tre dystopier som varnade oss
- Aldous Huxleys “Du sköna nya värld” (1932)
- Skildrar en värld där människor är genetiskt programmerade i fem samhällsklasser.
- Droger, underhållning och promiskuitet håller invånarna nöjda och passiva.
- En diktatur utan våld – människor accepterar sin egen underkastelse.
- George Orwells “1984” (1949)
- Skildrar ett samhälle där censur, övervakning och historieförfalskning upprätthåller makten.
- Medborgarna lever i rädsla och tränas att hata fiender, verkliga eller fiktiva.
- Språket kontrolleras och förvanskas för att begränsa fritt tänkande.
- Karin Boyes “Kallocain” (1941)
- Beskriver en totalitär stat där människor lever i underjordiska städer och övervakas konstant.
- Huvudpersonen uppfinner en drog som tvingar fram människors innersta tankar.
- Belyser hur individualitet och kärlek blir hot mot regimen.
Huxley ansåg att Orwells bild av framtiden var för starkt präglad av nazismen och kommunismen. Han menade att den kommande diktaturen snarare skulle bygga på tillfredsställelse och bekvämlighet snarare än våld och terror.
Paralleller till dagens samhälle
Artikeln kopplar dessa dystopier till nutida utveckling:
- Agenda 2030 och World Economic Forum (WEF) jämförs med Orwells “nyspråk”.
- Begrepp som “Build Back Better” och idéer om smarta städer där människor övervakas och styrs via digital teknik påminner om Huxleys värld.
- En framtid där människor inte äger något och hålls nöjda genom underhållning och artificiella behov.
Hur kunde vi låta detta ske?
Skantze menar att en del av svaret ligger i massmedias och underhållningsindustrins roll. Huxley insåg i efterhand att masskommunikation skulle bli diktaturens effektivaste vapen genom:
- Upprepning av slagord som accepteras som sanningar.
- Censur och undanträngning av obekväma fakta.
- Banalisering av människors känslor genom underhållning.
Ironiskt nog har dystopiska berättelser blivit en del av den underhållningskultur som gör oss passiva. Vi ser varningarna, men vi agerar inte.
Slutsats
Artikeln ställer frågan om vi nu lever i det samhälle som Huxley, Orwell och Boye försökte varna oss för. Har vi blivit så försjunkna i nöjen och bekvämlighet att vi frivilligt låter oss styras, utan att ifrågasätta den utveckling som pågår?