Fotbolls-VM kantas av politiska dilemman

Caglar beskriver mästerskapet som väldigt politiskt laddat. Eftersom USA är huvudarrangör hamnar Trump i fokus. Kriget i Mellanöstern skapade först osäkerhet kring Irans deltagande. Trump kallade det opassande men ändrade sig efter att Fifa-ordföranden Infantino vidhållit att Iran skulle delta. Iran har ändå flyttat sin landslagsbas från USA till Mexiko, och hur många timmar laget får vistas på amerikansk mark kring matcherna är oklart. Att det stör uppladdningen är enligt Caglar utom tvivel.
Han kontrasterar mot VM 1998, då Iran och USA poserade tillsammans, en scen han ser som otänkbar nu eftersom turneringen i hög grad präglas av Trumps politik.
Den somaliske domaren Omar Artan, utsedd till Afrikas bästa, nekas enligt rapporter inresa på grund av visumregler. Det är politik som direkt avgör vilka som får delta. Fifa kritiseras för sin alltför nära relation till Trump, bland annat fredspriset till presidenten. Caglars läsning av Fifas motiv är krass: organisationen agerar som ett politiskt organ och bygger allianser för att säkra framtida intäktsströmmar och en så friktionsfri turnering som möjligt.

Slutsats: Att Fifa medvetet bryter mot sina egna stadgar för att hylla och legitimera en värdnation som föraktar allt vad fotbollen säger sig stå för är ingen olyckshändelse, utan en seger för demokraturerna och ett kvitto på hur de arbetar. De behöver inte avskaffa folkets gemensamma forum, de kapar dem. Idrotten, kulturen, de stora festerna där mänskligheten möts på lika villkor förvandlas till kulisser för makten. När fotbollens högsta organ delar ut sitt fredspris till en ledare som spärrar ute spelare och domare på etnisk grund, och resten av rörelsen tiger, då har auktoritärerna fått exakt vad de vill ha: legitimitet lånad från det gemensamma, och en scen för sin propaganda, betald av oss alla. Demokraturen vinner inte genom att krossa våra mötesplatser, utan genom att äga dem och få oss att applådera medan det sker.