Yanis Varoufakis: CHINA Is Biggest Winner Of Iran War

Han beskriver hela krigsförloppet som ett exempel på hur man inte ska starta, föra eller avsluta ett krig, och menar att Netanyahu aktivt försöker hålla regionen i ett tillstånd av permanent konflikt för att flytta uppmärksamheten från Gaza, Västbanken och Jerusalem.

Varoufakis hävdar att Iran i praktiken har kommit ur konflikten starkare än många väntat sig. Han menar att den framväxande uppgörelsen innebär en stor strategisk och ekonomisk vinst för Iran, särskilt genom möjligheten att ta ut avgifter i Hormuzsundet. Han jämför de summor Iran enligt honom kan få in där med inkomsterna från Panama- och Suezkanalen och framställer det som en dramatisk förstärkning av Irans position, trots sanktioner och trots själva kriget.

Den centrala tesen i intervjun är dock att den största vinnaren är Kina. Varoufakis menar att Kina inte ens behövde ingripa militärt eller ta några stora risker, utan bara framstå som den vuxna parten i rummet. Enligt honom har Kina vunnit genom att visa sig som en stabil, förutsägbar och pålitlig aktör samtidigt som USA framstått som impulsivt, motsägelsefullt och strategiskt klumpigt. Han lyfter också fram att Kina redan tidigare spelat en viktig diplomatisk roll i regionen, särskilt i närmandet mellan Iran och Saudiarabien, och ser denna konflikt som ytterligare ett tillfälle där Kinas inflytande växer på USA:s bekostnad.

Europa framställs samtidigt som i stort sett irrelevant. Varoufakis säger att EU har gjort sig moraliskt och politiskt betydelselöst genom sitt stöd till Israel och sin oförmåga att agera självständigt. Han kopplar detta till en längre europeisk nedgång som enligt honom började långt tidigare, bland annat med eurokrisen och EU:s sätt att hantera ekonomiska och politiska kriser. Resultatet, enligt hans resonemang, är att Europa inte längre har något verkligt inflytande i avgörande frågor om krig och fred i sitt närområde.

Intervjun går sedan vidare till NATO och USA:s press på Europa. Där menar Varoufakis att Trump hamnar i självmotsägelse. Å ena sidan har Trump länge föraktat europeiska militärer som svaga och otillräckliga, men å andra sidan tycks han nu kräva att just dessa länder ska bidra militärt. Varoufakis tolkar detta som ett tecken på desperation och som ännu ett bevis på att relationen mellan USA och Europa håller på att förändras i grunden. Han antyder att NATO:s framtid ser mörk ut och att Europas låsning vid alliansen inte längre ligger i européernas eget intresse.

Mot slutet breddar han perspektivet till den globala ordningen. Han menar att kriget förändrar mer än bara maktbalansen i Mellanöstern. Enligt honom har själva havsrätten och principerna för internationell ordning skadats när kontroll över sjöfart och genomfart i strategiska sund blivit ett medel i konflikten. Han säger också att Gulfstaternas tidigare affärsmodell och deras roll i USA:s regionala strategi nu har slagits sönder. Det som tidigare var tänkt som en USA-ledd regional struktur med stöd från Gulfstaterna och Israel framstår i hans analys som kraftigt försvagat, samtidigt som kinesisk diplomati blir mer betydelsefull.

Slutsats: Varoufakis huvudbudskap är att USA och dess allierade har försvagat sin egen position genom ett illa hanterat krig, medan Iran säkrat viktiga strategiska fördelar och Kina blivit den stora geopolitiska vinnaren utan att behöva strida. Hans övergripande poäng är att konflikten blottlägger ett större skifte i världspolitiken: amerikansk trovärdighet minskar, Europa marginaliseras och Kina framstår allt mer som den stabila makt som kan dra nytta av västs misstag.