Professor Jiang: World War 3 Is About To Begin, Let Me Explain!

Sammanfattning: Jiang Xueqin, Yale-utbildad geopolitisk analytiker, värd för YouTube-kanalen Predictive History. Han använder historia, geografi och spelteori för att förutsäga geopolitiska skeenden. Detta avsnittet hos DOAC passerade 7 miljoner visningar på fem dagar.

Tre prediktioner där två redan slagit in:
– Trump vinner valet 2024 ✓
– USA startar krig mot Iran ✓
– USA förlorar det kriget (pågående)

Varför gick USA mot Iran? Petrodollarn — hela det amerikanska imperiets ekonomiska fundament — hotas när Ryssland, Kina och Iran bygger parallella handelssystem via BRICS som kringgår amerikansk sjömakt. USA hade inget val — angripa eller förlora imperiet.
Varför förlorar USA? Irans mosaikstrategi — 31 autonoma militära provinser som inte kan slås ut med ett enda bombmål. USA räknade med att döda ledaren och vinna. Mot en 2500-årig civilisation fungerar inte det.
Hormuz som vapen Iran behöver inte skjuta en enda raket. Stänger man sundet stryps 20% av världens oljeflöde, sjöfartsförsäkringar kollapsar och global svält hotar via gödselbristen.
Det stora schackspelet Kina spelar på båda sidor. Ryssland bygger eurasiskt landblock. USA kontrollerar haven och försöker strypa Kina via Malackasundet. Alla rör sig mot direkt konfrontation.
Parallellt — kontrollsamhället Digitala ID:n och programmerbara valutor byggs ut — stater kan styra vad du köper, vart du går, vad du tror.
Hans råd till individen Bygg lokala gemenskaper. Kontrollera din verklighetsuppfattning. Imperier faller alltid — men människan överlever.

Slutsats: Imperiet ljuger inte för dig — det ljuger för sig självt. USA trodde på sitt eget narrativ. Att dollarn är oövervinnelig. Att bomber skapar frihet. Att ett land med 3000 år av historia ger upp för en tweet.
Det verkligt skrämmande är inte kärnvapnen eller Hormuz. Det är att de som fattar besluten om ditt liv spelar ett spel där du inte ens är en bricka. Du är bränslet.

Frågan är inte “vem vinner kriget?” utan vem berättar din verklighet för dig och varför?

by Micke Manadram

Ren - I Shot The Sheriff (Bob Marley Cover)

Ren & The Big Push, 2022 – Omtolkad version av "I Shot the Sheriff", Bob Marley 1973

Sammanfattning: Ren (Ren Gill) är en walesisk singer-songwriter, producent och multiinstrumentalist, uppvuxen på Anglesey. Han skrev tidigt kontrakt med Sony efter att ha upptäckts som gatumusikant, men släpptes när han drabbades av en sjukdom som under flera år feldiagnostiserades som depression, bipolaritet och kroniskt trötthetssyndrom, innan den till sist visade sig vara borrelia.

Under den värsta perioden var han i det närmaste sängbunden. Trots att branschen vänt honom ryggen byggde han därefter upp sin karriär helt på egen hand, utan skivbolag, och nådde 2023 förstaplatsen på den brittiska albumlistan med albumet Sick Boi. För många blev han känd genom det nästan nio minuter långa stycket “Hi Ren”, där han gestaltar en dialog mellan sig själv och sin inre demon.
I den här inspelningen tar Ren tillsammans med sitt gamla gatumusikband The Big Push sig an Bob Marleys “I Shot the Sheriff” från 1973. Marleys original är vid ytan en berättelse om en man som står för ett dåd han begått i självförsvar men vägrar ta på sig skulden för ett annat. Under ytan har den länge lästs som en sång om att hålla fast vid sin egen sanning gentemot en makt som redan dömt en oskyldig. En motståndssång förklädd till lättsam reggae.
Rens version skalar bort allt det polerade. Ingen studio, ingen produktion, bara gitarrer, röster och en gata i Brighton. Han och bandet lägger om Marleys gung till något akustiskt och nära, låter grooven andas och rösten bära. Det är ingen trogen kopia utan en omtolkning: varmare och mer mänsklig, framförd mitt bland förbipasserande som stannar upp.
Låten fångar en annan sida av Ren än “Hi Ren”. Om det stycket är en man ensam med sitt mörker, är det här samma man ute i ljuset, omgiven av sina vänner och av en låt som funnits i femtio år men plötsligt känns nyskriven. Energin har vänt utåt: från det inåtvända och tunga till det delade och levande.

Slutsats: Det som gör Ren angelägen är inte att han överlevde, utan att han vägrade lämna ifrån sig rodret, ens när det hade varit lättare att sälja sin berättelse styckevis och låta någon annan paketera den. Att göra sin egen resa är ovärderligt, inte för att kampen adlar något, utan för att det är priset för att aldrig behöva fråga någon om lov. När resan väl är ens egen blir tid och pengar något annat än mål i sig: verktyg man håller i sin hand, inte krafter man böjer sig för. Och friheten hörs tydligast inte i mörkret, utan i steget därifrån, ut på gatan, bland människor, där musiken åter blir levande.

by Micke Manadram

Vinkeln avgör upplevelsen – men vem bestämmer syftet?

Vinkeln avgör upplevelsen – men vem bestämmer syftet?

Nyhetsbrev, 2 juni 2026

Vi är glada för VM och det är både ärligt och härligt. Fotboll förenar och för spelarna är det livets höjdpunkt. Men för att kunna ta ansvar för våra egna handlingar måste vi också zooma ut och se det i ett större sammanhang.

Medan arenorna byggs och fylls genomför ICE-agenter räder mot bostadsområden, arbetsplatser och skolor. Människor grips utan dom, familjer separeras utan varning. Sedan juni förra året för USA krig mot Iran utan kongressbeslut och utan folklig förankring. FIFA kräver formellt garantier om mänskliga rättigheter från sina värdländer och FN grundades för att förhindra precis det vi nu ser. Båda är medskyldiga genom sin passivitet och den passiviteten är inte ett misstag. Det är ett val.

Vi omsluts dagligen av berättelser och de flesta är vi inte ens medvetna om. Precis som när vi lägger barnen och berättar sagor är syftet trygghet och det fungerar, barnet somnar. Men en berättelse som ger trygghet och en berättelse som är sann är inte samma sak. Den falska berättelsen är farlig just för att den fungerar. Den stänger av frågorna som borde ställas och den slutgiltiga effekten blir trygghetens motsats.

Porto EM 2004. Två stadion, samma stad, samma turnering:
Den första reser sig som orubblig kub i landskapet med branta läktare som sluts runt dig. När sångerna börjar rör sig något genom golvet, upp genom stolen och in i kroppen. Det är inte längre ljud utan fysik. Du ser spelarna där nere men det spelar ingen roll hur långt bort de är. Du är inne i något som är mycket större än matchen och kroppen vet det innan tanken hinner med. Som en kollektiv berusning av en gemensamma upplevelse.

Den andra läktaren är flack och stadion öppen som ett uppläggningsfat mot himlen. Väl inne är du nära planen på ett sätt som förändrar allt. Du hör och känner bollträffen, ser grässtråna flyga när en spelare tacklar, känner djupet i planen när ett bra anfall byggs upp. Det är som att se spelet inifrån, inte som åskådare utan nästan som spelare. Kroppen sitter lugn som i soffan men ögat är med inne på planen.

Samma stad, samma fotboll, vinkeln avgör upplevelsen men vem vet det egentliga syftet för att välja rätt verktyg. En byggnad är aldrig bara en byggnad. Den är alltid också ett beslut om vem som får bestämma och varför. Vet vi vad vi jublar för?

Vi önskar er alla en magisk sommar och lovar att återkomma med matnyttig läsning och filmupplevelser från den minst sagt omfångsrika tid vi är snart mitt i.

Michael Andram, HMT

HUMAN MOVEMENT TODAY önskar alla en magisk sommar!

by Micke Manadram

Vanessa Redgrave

Vanessa Redgrave – att tänka själv och ta konsekvenserna

Sammanfattning: Vanessa Redgrave sa det hon ansåg nödvändigt, när etablissemanget tyckte tvärtom. Det kostar inget att tänka en tanke i tysthet. Priset ligger i att stå för den.

Inslaget öppnar med en anekdot. Dagen Vanessa Redgrave föddes spelade hennes far, skådespelaren Michael Redgrave, Hamlet, och Laurence Olivier ska ha utropat från scenen att “ikväll har en stor skådespelerska fötts”. Hon infriade det med två Emmys, en Tony och en Oscar. Men när 60 Minutes först porträtterade henne var hon lika känd för sin politik, där anti-sionismen och stödet för palestinierna nästan rivit ner karriären.
Wallace går bakåt till 1978, till bombningen och protesterna vid en biograf i Los Angeles som utlöstes av dokumentären The Palestinian, en film hon själv producerade och bekostade. Han visar scenen där hon dansar med ett gevär och hennes uttalande att sionismen är en brutal, rasistisk ideologi och regim. När han pressar henne på ryktet att hon “hatar judar” avfärdar hon det som en miljon mil från sanningen och påminner om att hon i Julia spelade en antifascist som hjälpte judar fly nazisterna. Han läser upp Oscars-repliken om “Zionist hoodlums”, och hon fyller själv i sina egna citerade ord om löftet att bekämpa antisemitism och fascism resten av livet.
Inslaget väjer inte för bredden i hennes radikalitet. Hon ställde upp i parlamentsval för det trotskistiska Workers Revolutionary Party och fick 394 röster mot Labours 12 555. På frågan om hur arbetarklassen ska ta makten svarar hon rakt ut: genom väpnat uppror, och menar att det var det som hände 1989 när Berlinmuren föll.
I del 2 vänder porträttet. Efter åren i kyla kom Howards End och 1996 Mission: Impossible, där hon med förtjusning spelade en brittisk vapenhandlare just för att det bröt konventionen att bara skumma utlänningar sysslar med sånt. Wallace fångar hennes rättframhet även privat. Hon röker, kallar sig rakt ut beroende, och säger att hur mycket är hennes ensak.
Det mest gripande är försoningen med systern Lynn Redgrave. De hade länge legat i luven på varandra, mest över politiken, men sedan Lynn överlevde en bröstcancer står de varandra närmare än någonsin, och Vanessa säger att det värmer hennes själ.
På slutfrågan om det var värt det svarar hon att det alltid är värt att stå fast vid vissa grundprinciper. Hennes övertygelse har inte tystnat med åren, bara fått ny riktning. Hon arbetar för UNICEF och säger att mänskliga rättigheter är den enda grund en värld som våra barn och barnbarn kan leva i kan byggas på.

Fortsättningen finns i del 2 – https://www.youtube.com/watch?v=G3YT6keXm78

Slutsats: Det intressanta med Vanessa Redgrave är inte om hon hade rätt. Det är att hon tänkte själv, sa det högt och tog konsekvenserna, också när de kostade henne roller och en plats i finrummet. Det är sällsynt. Det mesta vi säger är lånat, färdiga åsikter vi bär vidare utan att ha prövat dem själva.
Man behöver inte dela hennes slutsatser för att se det. Att kunna beundra någons mod utan att köpa varje övertygelse är inte en svaghet i det öppna samtalet. Det är hela förmågan det vilar på. Frågan är inte vad Redgrave trodde på, utan om vi själva vågar tänka en tanke som kan kosta oss något.

by Micke Manadram

Pep Guardiola the GOAT and more

Sammanfattning: Pep Guardiola lämnade Manchester City i maj 2026 efter tio år och 20 titlar. Av många betraktad som the GOAT, den bäste tränaren i fotbollshistorien. Han har revolutionerat och påverkat hur fotboll tänks och spelas. Men hans arv sträcker sig längre än trofélistan som fotbollstränare.

I sitt avskedstal till Manchester talade han inte om titlar. Han talade om staden, fabrikerna, fackföreningarna, industriella revolutionen och punken. Han talade om terrorattacken 2017 och hur Manchester svarade: inte med ilska, inte med rädsla, utan med kärlek, gemenskap och sammanhållning. Han talade om att förlora sin mor under COVID och hur klubben och staden bar honom igenom det. Han avslutade med poeten Tony Walshs ord om Manchester och sa: förlåt Tony, men detta är min plats.

Fotbollen tillhör dem som bär den. Det är inte ett avskedstal från en tränare. Det är ett tacksägelsetal från någon som på allvar förstått var han befunnit sig.

Se avskedstalet ovan och ta dig sedan tid med de tre klippen nedan. Vi bifogar flera delar för att ge en mer fullständig bild, då vi lever i en tid där stressen och vilsenheten gjort det svårt för många att stanna upp och verkligen lyssna.

Vid mottagandet av ett hedersdoktorat från University of Manchester talade han om Gaza med orden “it hurts all my body” — och berättade om den lilla fågeln som flyger fram och tillbaka till havet med droppar vatten i näbben för att släcka en brinnande skog. När en orm skrattar och säger att du aldrig kommer att lyckas svarar fågeln: ja, det vet jag.

I januari 2026 uppträdde han på ett välgörenhetsevenemang i Barcelona iklädd en palestinsk keffiyeh, öppnade på arabiska med “fred vare med er” och avslutade: vi står inför världen för att visa att vi är på de svagas sida.

I en presskonferens i februari samma år talade han om Palestina och ICE-protesterna i USA. Inte för att någon frågade. För att han kände att han måste. När ledande röster i Manchesters judiska samfund bad honom fokusera på fotboll svarade han: när du har en övertygelse måste du vara beredd att stå upp för den. Alltid.

Se även:
2. Hedersdoktoratet — University of Manchester https://www.yahoo.com/news/watch-pep-guardiola-delivers-politically-101720539.html
3. Barcelona-eventet januari 2026 — Al Jazeera https://www.aljazeera.com/video/newsfeed/2026/1/30/pep-guardiola-renews-public-support-for-palestine-at-charity-event
4. Presskonferensen februari 2026 — Al Jazeera https://www.aljazeera.com/video/newsfeed/2026/2/4/guardiola-on-palestinian-struggle-and-ice-protests-in-football-briefing

Slutsats:
Det är lätt att tala när det inte kostar något. Guardiola har aldrig haft det alternativet, han talar när det kostar kontrakt, sponsorer och prestige. Han förstod Manchester för att han redan levde som Manchester, hårt arbete, ärlighet och lojalitet mot något större än sig själv. Det gör honom inte bara till en exceptionell tränare utan till något sällsyntare: en människa som lever som han lär, även när världen ber honom hålla käften och fokusera på bollen.

by Micke Manadram

Artist Talk @droog with Danae Stratou | Exhibition ME/YOU, US/THEM

Sammanfattning: Danae Stratou är installationskonstnär och hennes verk kretsar kring världens delningslinjer.

Under ett år reste hon längs sju av dem — Cypern, Kashmir, Tijuana och fler och tog 30 000 fotografier. Hennes metod var enkel och radikal: stå mitt på linjen och fotografera den andre sidan.
Det hon fann var inte det hon väntade sig. Längs varje delningslinje oavsett kontinent, konflikt eller kultur var livet påfallande likt. Nomader i Kashmir som korsar linjen obehindrat. Barn vid Tijuana-gränsen som kikar nyfiket genom hålen i stängslet. Familjer i Tigray som delades av en linje dragen i ökensand av någon som aldrig ens besökt platsen.
Linjerna är verkliga. Men de skapades av makt, inte av människor.

Slutsats:
Världens delningslinjer är inte naturliga. De är beslut fattade av stater, militärer och politiker långt från de platser de ritar om. Det som skiljer folk åt är sällan kulturen eller geografin. Det är linjen själv.
Stratous verk påminner oss om något vi lätt glömmer: att det som förenar oss är starkare än det som delar oss. Men det krävs någon som vågar stå mitt på linjen och titta åt båda håll för att se det.

by Micke Manadram

Göran Greider talar ut om kapitalismen och det rödgröna samarbetet

Sammanfattning: Göran Greider blir intervjuad och talar ut i DAGENS ARENA -TV
Greider målar upp en bild av kapitalismen som en kraft som visat sig vara mycket starkare än vänsterrörelsen någonsin föreställde sig.

Den har inte bara vunnit ekonomiskt, utan den har tagit kontroll över tekniken, de finansiella flödena och ideologiproduktionen. Medierna är inte längre en överbyggnad i marxistisk mening utan en produktivkraft som omformar hela samhällsordningen.
Konsekvensen är dubbel: nyliberalerna fick visioner om den fria marknaden som lösning på allt, och när deras politik slog sönder trygghet och välfärd skapades reaktionen, högerpopulismen, med sina egna visioner om nationalism och återupprättelse. Vänsterkanten däremot har varit på defensiven, förlorat sin agitatoriska tradition och viktigast av allt, grunden för allt, folkrörelsebasen.
Greider pekar på att socialdemokratins verkliga bedrift under 1900-talet inte var reformerna i sig utan att man fick miljoner människor att organisera sig i fackföreningar, kooperativ och rörelsen. Det är den basen som försvagats. Och utan den basen kan inga visioner födas på allvar.
Hans hopp är ett slags urvatten, ett födelseögonblick för något nytt, om 10-15 år där klimatkrisen och den växande ojämlikheten till slut tvingar fram ett nytt folkligt engagemang. Men dit är det långt, och vägen kantas av låsningar.

Slutsats: Kapitalismen slog inte sönder folkrörelserna med våld. Det skedde tyst, medan vi levde våra liv. Resultatet är ett politiskt landskap där nyliberalerna hade visioner, högerpopulisterna tog över dem och vänstern stod kvar utan fotfäste. Greider säger det som sällan sägs rakt ut: grunden är borta. Och ingen vision håller utan en rörelse under sig. Frågan är inte längre vad vi vill utan om vi orkar organisera oss igen.

by Micke Manadram

How Frank Gehry's Guggenheim Bilbao Changed Architecture Forever

Sammanfattning: Guggenheim Bilbao är ett av arkitekturhistoriens mest banbrytande projekt. Bakgrunden är 90-talets Bilbao, en stad i fritt fall efter att stål- och varvsindustrin kollapsat, med 20% arbetslöshet och ett rykte som en av Europas fulaste städer. Den baskiska regeringen satsade 100 miljoner dollar på ett vågat drag: att förvandla staden genom kultur och turism, med ett spektakulärt museum som kronjuvel.

Frank Gehry vann tävlingen med ett design som fick till och med erfarna arkitekter att undra om det ens gick att bygga. Nyckeln till att lösa den ekvationen var CATIA – ett mjukvaruprogram ursprungligen utvecklat för franska stridsflygplan – som för första gången möjliggjorde exakt modellering av komplexa, icke-euklidiska former i 3D. Utan det hade Gehrys vision stannat på pappret.
Konstruktionen var en ingenjörskonst på hög nivå: 3 000 ton stål utan två identiska balkar, ett trelagers ramsystem för att skapa fasadens mjuka kurvor, och 33 000 titaniumpaneler som täcker byggnaden. Titanet kom till råga på allt via en lycklig slump – prissänkta överskottsmaterial från nedmonterade sovjetiska ubåtar.
Byggnaden öppnade 1997 i tid och inom budget, välkomnande 1,3 miljoner besökare det första året – mer än tre gånger prognosen. Bilbaos ekonomi blomstrade, och “Bilbao-effekten” – idén att ett ikoniskt kulturbygge kan återuppväcka en hel stad – kopierades världen över.

Slutsats: Det verkligt revolutionära med Guggenheim Bilbao är inte bara att en vacker byggnad restes – det är att en enda byggnad omkalibrerade vad arkitektur, teknik och stadsplanering trodde sig vara kapabla till. Projektet bevisade att radikal estetisk ambition och ekonomisk disciplin inte behöver utesluta varandra, att mjukvara kan vara lika viktig som betong, och att kulturinvesteringar kan vara stadsbyggandets mest kraftfulla verktyg. Alla dessa insikter tas idag för givna – men de startade här.

by Micke Manadram

Fabregas, film stars and Disney: How Como are disrupting Italian football

Sammanfattning – BBC Sport, mars 2026
BBC Sport åker till Comosjön för att undersöka ett av italiensk fotbolls mest ovanliga projekt. Videon låter klubbens president Mirwan Suwarso tala öppet om visionen, varvar det med anonyma röster – besökare, lokalinvånare – som vittnar om vad Como blivit som stad och upplevelse.

Utgångspunkten 2019 köpte den indonesiska Djarum-gruppen, ägd av bröderna Hartono, en konkursmässig Serie D-klubb för knappt en miljon euro. Tre konkurser på ett decennium. Inget förtroende lokalt. Suwarso beskriver hur de började inte med spelare utan med människor – betalade för lokala covidvaccinationer, renoverade butiksfasader, svarade personligen på fanklagomål. Grunden var tillit, inte fotboll.

Disney-strategin Suwarso är explicit: fotbollsklubben är inte projektet – den är verktyget. Sjön, regionen och klubben ska marknadsföras som en enhet. “Det Disney-parken är för Disney, är matchdagsupplevelsen för oss. Lake Como är redan ett globalt varumärke – det vore dumt att inte ta vara på det.” Målet är ett sjöpromenadsområde med stadion och underhållningsfaciliteter som lever även utanför matchdagar. 40% av biljettintäkterna kommer redan från internationella besökare. Klubben har byggt en egen blockkedjebaserad biljettplattform för att turisterna ska kunna boka matcher månader i förväg.

Fàbregas – rätt väg, inte snabbaste Valet av Fàbregas följer samma logik som allt annat. Han kom som spelare och delägare 2022, gick i pension, tränade ungdomslaget, klev in som tillförordnad tränare – och fick jobbet permanent när laget nådde Serie A. Ingen genväg. Som Fàbregas själv uttrycker det: “Om jag förlorar vill jag förlora på mina villkor.” Spelsättet – bollinnehav, mod, anfallsfotboll – är inte taktik utan identitet. Presidenten stödjer det fullt ut: resultaten är intressanta långsiktigt, inte match för match.

Stjärnorna och berättelsen Lake Como har sedan länge dragit till sig kändisar – George Clooney, filmstjärnor, välbeställda turister. Videon visar hur klubben medvetet utnyttjar och förstärker den associationen. Besök av Andrew Garfield, Benedict Cumberbatch, Tyson Fury och andra namnges inte som slumpen utan som del av en kurerad berättelse om vad Como är och vill vara.

Jakten på Europa Säsongen 2025/26 sitter Como på 7:e plats, fem poäng från Champions League. Det var inte målet från start – ursprungligen siktat på 7:e plats som framsteg – men resultaten har överträffat förväntningarna. Suwarso är tydlig: det är processen som är intressant, inte tabellpositionen i sig. Champions League skulle vara ytterligare ett kapitel i berättelsen, inte beviset på att den fungerar.

Slutsats: Como ett fascinerande projekt och ett symptom av vår tid
Det som imponerar är metodiken: tålamod, filosofi före resultat, vägran att ta genvägar. I en era av kortsiktiga ägare är det ovanligt nog att vara värt att lyfta fram. Men projektet vilar på en paradox. Ju mer medvetet du konstruerar en autenticitet, desto mindre autentisk blir den. Och när turisten fyller läktaren för att konsumera en upplevelse, trängs den lokala fansen ut – inte med flit, men som konsekvens.

Fotbollen har alltid haft två världar: den ena byggd på stjärnor, intäkter och varumärken. Den andra på delade upplevelser, föreningsliv och samhörighet – där bagaren och läkaren och kaffeägaren äger segern på lika villkor, utan att någon betalat mer för att känna den mer.

Como vet vilken värld de valt. Frågan är om de två världarna kan existera parallellt – eller om den ena oundvikligen äter upp den andra.

Det är inte en fråga bara för fotbollen.

by Micke Manadram

Trump, Iran and the ‘Greater Israel’ project: Varsha Gandikota & Jeremy Scahill | Reframe

Sammanfattning: Varsha Gandikota-Nellutla intervjuar den undersökande journalisten Jeremy Scahill i Al Jazeeras program Reframe. Samtalet kretsar kring vem som egentligen styr amerikansk utrikespolitik under Trump 2.0 och hur det geopolitiska läget i Mellanöstern har förändrats sedan de amerikanska och israeliska militärattackerna mot Iran.

Scahill menar att de händelser vi ser i dag, från bortförandet av Venezuelas president Maduro till kriget mot Iran, inte är unika för Trump utan snarare är en koncentration av historiska mönster inom det amerikanska imperiet. Det som skiljer Trump 2.0 från tidigare administrationer är att neokonservativa krafter nu har ett starkt grepp om utrikespolitiken, och att personlig ekonomisk vinning för Trump och hans krets spelar en exceptionellt stor roll. Scahill pekar ut Jared Kushner och Miriam Adelson som centrala figurer och menar att kriget mot Iran till stor del var en transaktion till Israels fördel, finansiellt och politiskt underbyggd av Trumps omgivning.

Han understryker att det inte finns någon egentlig skillnad i taktik och metod mellan demokrater och republikaner. Obama legitimerade många av de värsta övergreppen från Bush-eran istället för att ställa ansvariga inför rätta, vilket i sin tur banade väg för den straffrihet som råder i dag. Ingen av hög rang har någonsin hållits ansvarig för amerikanska krigsbrott.

Scahill är starkt kritisk mot hur journalister som intervjuar parter på “fel sida” av amerikanska krig nu stämplas som förrädare. Han framhåller att hans rapportering, baserad på iranska källor, förutsade precis vad Iran skulle göra efter attacken den 28 februari 2026, men att Trumps folk ändå hävdade att ingen kunnat förutse det.

Gällande Gulfstaternas förhållande till USA konstaterar Scahill att Netanyahu aktivt försökt sabotera den diplomatiska normalisering som höll på att växa fram mellan Iran och Golfländerna. Iran slog som utlovat mot militära mål även i Golfregionen, vilket skapat spänningar, men Scahill menar att det är ohederligt att diskutera dessa attacker utan att erkänna att USA och Israel startade kriget medan Iran förhandlade.

Han avslutar med en historisk analogi: precis som USA tvingades lämna Afghanistan efter decennier har imperialister alltid underskattat de folks uthållighet som de försöker dominera. Han ser tecken på en ny icke-alliansrörelse i den globala södern men varnar för att högerpopulistiska rörelser motverkar denna solidaritet.

Slutsats: Intervjun målar upp bilden av en amerikansk utrikespolitik som inte styrs av en enskild president utan av ett system av ekonomiska intressen, ideologiska nätverk och en lång historia av straffrihet. Scahills centrala tes är att Trump inte är ett undantag utan en kulminering. Varje administration har lämnat nästa med utvidgade befogenheter och färre hinder, och bristen på ansvarsutkrävande har gjort det möjligt att normalisera allt grövre maktmissbruk, från tortyr till statslösa mord och nu till öppet krig mot Iran. Det mest oroande i hans analys är inte Trump själv, utan att systemet runt honom, bestående av finansiärer, ideologer och familjemedlemmar med affärsintressen, drar i trådarna med liten eller ingen demokratisk kontroll. Mot detta ställer Scahill ett svagt men ihållande hopp om att folkliga rörelser underifrån, precis som den palestinska kampen illustrerar, historiskt har visat sig förmögna att förändra världen.

by Micke Manadram