Syftet sägs vara att skydda företagens ”affärs- och driftförhållanden” så att Sverige inte tappar investerare inom den gröna omställningen.

Denna sekretess ska gälla alla statliga myndigheter som hanterar ansökningar eller beslut om att ge ett projekt status som strategiskt. Själva beslutet ska vara offentligt – men handlingarna bakom (avtal, kalkyler, riskbedömningar) kan omfattas av sekretess.

Detta berör direkt projekt som Northvolt, H2 Green Steel och andra stora industrisatsningar som klassas som centrala för EU:s ”Net Zero Industry Act”.

Riksdagsdebatten (se riksdagen.se) visar tydligt sprickan mellan dem som vill ”skydda konkurrenskraften” och dem som varnar för en förtäckt korruptionsrisk. Kritiker, däribland fysikprofessorn Jan Blomgren i en intervju på YouTube, menar att regeringen i praktiken institutionaliserar mörkläggning av hur våra skattepengar används i klimatindustrin.

Den svenska offentlighetsprincipen är tänkt att skydda demokratin genom att alla ska kunna granska hur staten använder våra pengar. Men med detta förslag vänds logiken: ”Sekretessen väger tyngre än insynen” – Regeringens egen formulering i propositionen.

Det betyder i praktiken att myndigheter kan gömma ekonomiska uppgifter bakom ordet ’affärshemlighet’ i två decennier – en tidsrymd som i politiska termer är evighet.

Slutsats: Detta är inte klimatpolitik, det är ett juridiskt skyddsnät för ekonomisk oreda och potentiell korruption.
Bakom talet om ”konkurrenskraft” döljer sig en flytt av makt från folkvald insyn till företagsstyrd sekretess.

När staten börjar införa laglig rätt att undanhålla skattefinansierade uppgifter i namn av ”den gröna omställningen” har vi passerat gränsen där det offentliga blir privat – och demokratin blir kuliss.

Bret Weinstein beskriver i intervjun “The Professor Banned From Speaking Out: We Need To Start Preparing” hur samtidens kriser hänger samman: teknologiska (AI, bioteknik, digital övervakning), politiska (proxykrig, centralisering av makt), ekonomiska (skuldbaserade system) och ekologiska. Dessa hot förstärker varandra och blottlägger institutionernas svaghet.

Enligt Weinstein visade pandemin att de system vi förlitat oss på – vetenskap, politik, media – inte längre försvarar människans frihet. Istället har de blivit verktyg för kontroll, där censur, algoritmer och språkliga omdefinieringar tystar opposition. Han beskriver hur information splittras för att dölja sammanhang och hur rädsla används för att hålla människor passiva.

Mot detta ställer han ett krav på ansvar: vi måste börja förbereda oss, inte genom passiv oro utan genom aktiv handling. Det handlar om att bygga lokala gemenskaper, skapa nya institutioner med transparens som grund, återta språket och våga tala trots risker. Förberedelse är inte paranoia, utan en moralisk plikt gentemot familj, samhälle och kommande generationer.

Slutsats: Kollapsen redan har börjat – men riktningen avgörs av våra val. När flera västländer nyligen erkände Palestina som stat, bröts ett av de mest cementerade narrativen i modern tid. Det var inte bara ett diplomatiskt beslut – det speglade trycket från en medveten opinion, där människor vägrat tiga. Det visar den totala makt som ett folk faktiskt har när medvetenheten passerar en viss tröskel. Som Matthias Desmet beskriver krävs det inte en majoritet, utan en beslutsam minoritet av cirka 10–20 % för att hela samhället ska förändras i grunden. Precis så kan dominobrickorna börja falla – och systemet förlorar sin kraft när vi slutar ge vårt samtycke.

“Preparation is not about fear. It’s about love — for your family, your community, and for the generations who will inherit what we leave behind.”

Händelsen belyser hur konservativa röster i dag inte bara ifrågasätts, utan ibland demoniseras. Som Malin Ekman påpekat spelar mediernas polariserade språk en roll i detta – i stället för nyansering blir det etikettering, vilket gör människor till mål snarare än samtalspartner.

Slutsats:  I vår tid finns ingen stabil konsensus att luta sig mot – den skiftar ständigt och är ofta fabricerad. Därför måste varje individ ta ett större ansvar: att tala öppet, att möta andra med respekt, och att bära ödmjukheten att kunna ha fel. Mordet på Charlie Kirk blir därmed inte bara en påminnelse om faran i polarisering, utan ett kall till oss alla att stå upp för det öppna samtalet som enda väg mot ett mer humant värdigt och intelligent samhälle.

I inslaget meddelar Magnus Gisslén att han avslutar sin tjänst som statsepidemiolog. I samband med det framför han skarp kritik mot Folkhälsomyndigheten (FHM), och uttalar att den “spetskompetens” som behövs för att hantera smittskyddsfrågor inte finns hos deras ledning. Enligt honom brister det i djup medicinsk expertis, vilket i förlängningen leder till svårigheter att bedöma vad som är avgörande vid hanteringen av smittspridning.

Slutsats:
Gissléns uttalande är mer än ett personligt avsked — det är en varningssignal. Utan tydlig medicinsk spetskompetens i ledningen riskerar Folkhälsomyndigheten att missa avgörande faktorer i sitt arbete med att förebygga och hantera smittspridning. Om myndighetens beslutsfattande grundas mer på struktur eller politik än på djupa medicinska kunskaper, hotas både effektiviteten och trovärdigheten i Sveriges smittskyddsinsatser.

Länkar till fördjupning av M Gisslén i 4 delar:
https://www.youtube.com/watch?v=V5iwEcclc7Y

https://www.youtube.com/watch?v=PFxvrDKbX0U

https://www.youtube.com/watch?v=DOlH9fRlzjY

https://www.youtube.com/watch?v=fDSaS8tOdxQ

I videon diskuteras hur införandet av centralbankers digitala valutor (CBDC) kan hota banksystemets kärna och leda till en form av “sovjetisering” av Europa.

Ojämlik konkurrens: Med CBDC kan centralbankerna erbjuda konton direkt till allmänheten, vilket underminerar kommersiella bankers roll och skapar obalans på marknaden.

Förlust av bankers funktion: När centralbankerna börjar utfärda pengar direkt till konsumenter riskeras banksystemet att i praktiken fasas ut. Werner menar att detta skulle kunna leda till ett allomfattande system där centralbanken blir “enda banken” – vilket han liknar vid ett sovjetiskt finanssystem.

Europeisk version av planekonomi: Werner uttrycker oro över EU:s struktur och hur CBDC kan användas för att införa central ekonomisk styrning. Det finns en risk att Europa närmar sig en ekonomisk modell där makten koncentreras och kontrollen över varje transaktion förstärks.

Slutsats: Werner varnar för att CBDC, under förespeglad modernisering, kan leda till en djupt centraliserad och kontrollerad ekonomi. Han påpekar att systemet riskerar att utesluta kommersiella banker och förvandla centralbanker till statliga verktyg för övervakning, penningfördelning och politisk kontroll – vilket skulle kunna likna en sovjetisk modell med självreglering och kontroll som norm.

Hon beskriver hur Israel har skapat ett affärs- och säkerhetskomplex där produkter och metoder förtryckta på palestinier testas och sedan exporteras globalt. Det handlar om övervakningsteknologi, militära system och kontrollmekanismer som paketeras som “field-tested”.

Albanese pekar på att dessa exporteras till auktoritära regimer och används för att trycka ned civilbefolkningar världen över, vilket skapar vad hon kallar en “ekonomi av folkmord” – där lönsamheten i våldet i praktiken förhindrar internationell rättvisa. Hon menar att Israels straffrihet göds av stormakter som USA och EU, som inte bara ignorerar brotten utan aktivt upprätthåller dem genom vapenhandel, teknologisk samverkan och diplomatiskt skydd.

Hon kritiserar även FN:s bristande handlingskraft och den internationella rättens selektiva tillämpning – där vissa länder hålls ansvariga medan andra ges frikort. Samtidigt lyfter hon betydelsen av den globala solidaritetsrörelsen, som genom gräsrotsengagemang och civilsamhällets tryck visar vägen framåt.

Slutsats:
Francesca Albanese avslöjar inte bara Israels systematiska brott utan blottlägger ett djupt rotat internationellt hyckleri: där humanitär retorik samsas med vapenförsäljning och profit på förtryck. Hennes analys visar att tystnaden från världens mäktigaste aktörer inte är passivitet – utan delaktighet. Den “ekonomi av folkmord” hon beskriver är inte en avvikelse från den globala ordningen, utan en bärande del av den. Den verkliga lösningen kräver därför inte bara en rättvis fred i Palestina, utan en uppgörelse med hela det globala säkerhets- och ekonomisystem som tjänar på att vissa liv inte räknas.