Den har inte bara vunnit ekonomiskt, utan den har tagit kontroll över tekniken, de finansiella flödena och ideologiproduktionen. Medierna är inte längre en överbyggnad i marxistisk mening utan en produktivkraft som omformar hela samhällsordningen.
Konsekvensen är dubbel: nyliberalerna fick visioner om den fria marknaden som lösning på allt, och när deras politik slog sönder trygghet och välfärd skapades reaktionen, högerpopulismen, med sina egna visioner om nationalism och återupprättelse. Vänsterkanten däremot har varit på defensiven, förlorat sin agitatoriska tradition och viktigast av allt, grunden för allt, folkrörelsebasen.
Greider pekar på att socialdemokratins verkliga bedrift under 1900-talet inte var reformerna i sig utan att man fick miljoner människor att organisera sig i fackföreningar, kooperativ och rörelsen. Det är den basen som försvagats. Och utan den basen kan inga visioner födas på allvar.
Hans hopp är ett slags urvatten, ett födelseögonblick för något nytt, om 10-15 år där klimatkrisen och den växande ojämlikheten till slut tvingar fram ett nytt folkligt engagemang. Men dit är det långt, och vägen kantas av låsningar.

Slutsats:  Kapitalismen slog inte sönder folkrörelserna med våld. Det skedde tyst, medan vi levde våra liv. Resultatet är ett politiskt landskap där nyliberalerna hade visioner, högerpopulisterna tog över dem och vänstern stod kvar utan fotfäste. Greider säger det som sällan sägs rakt ut: grunden är borta. Och ingen vision håller utan en rörelse under sig. Frågan är inte längre vad vi vill utan om vi orkar organisera oss igen.

Scahill menar att de händelser vi ser i dag, från bortförandet av Venezuelas president Maduro till kriget mot Iran, inte är unika för Trump utan snarare är en koncentration av historiska mönster inom det amerikanska imperiet. Det som skiljer Trump 2.0 från tidigare administrationer är att neokonservativa krafter nu har ett starkt grepp om utrikespolitiken, och att personlig ekonomisk vinning för Trump och hans krets spelar en exceptionellt stor roll. Scahill pekar ut Jared Kushner och Miriam Adelson som centrala figurer och menar att kriget mot Iran till stor del var en transaktion till Israels fördel, finansiellt och politiskt underbyggd av Trumps omgivning.

Han understryker att det inte finns någon egentlig skillnad i taktik och metod mellan demokrater och republikaner. Obama legitimerade många av de värsta övergreppen från Bush-eran istället för att ställa ansvariga inför rätta, vilket i sin tur banade väg för den straffrihet som råder i dag. Ingen av hög rang har någonsin hållits ansvarig för amerikanska krigsbrott.

Scahill är starkt kritisk mot hur journalister som intervjuar parter på “fel sida” av amerikanska krig nu stämplas som förrädare. Han framhåller att hans rapportering, baserad på iranska källor, förutsade precis vad Iran skulle göra efter attacken den 28 februari 2026, men att Trumps folk ändå hävdade att ingen kunnat förutse det.

Gällande Gulfstaternas förhållande till USA konstaterar Scahill att Netanyahu aktivt försökt sabotera den diplomatiska normalisering som höll på att växa fram mellan Iran och Golfländerna. Iran slog som utlovat mot militära mål även i Golfregionen, vilket skapat spänningar, men Scahill menar att det är ohederligt att diskutera dessa attacker utan att erkänna att USA och Israel startade kriget medan Iran förhandlade.

Han avslutar med en historisk analogi: precis som USA tvingades lämna Afghanistan efter decennier har imperialister alltid underskattat de folks uthållighet som de försöker dominera. Han ser tecken på en ny icke-alliansrörelse i den globala södern men varnar för att högerpopulistiska rörelser motverkar denna solidaritet.

Slutsats: Intervjun målar upp bilden av en amerikansk utrikespolitik som inte styrs av en enskild president utan av ett system av ekonomiska intressen, ideologiska nätverk och en lång historia av straffrihet. Scahills centrala tes är att Trump inte är ett undantag utan en kulminering. Varje administration har lämnat nästa med utvidgade befogenheter och färre hinder, och bristen på ansvarsutkrävande har gjort det möjligt att normalisera allt grövre maktmissbruk, från tortyr till statslösa mord och nu till öppet krig mot Iran. Det mest oroande i hans analys är inte Trump själv, utan att systemet runt honom, bestående av finansiärer, ideologer och familjemedlemmar med affärsintressen, drar i trådarna med liten eller ingen demokratisk kontroll. Mot detta ställer Scahill ett svagt men ihållande hopp om att folkliga rörelser underifrån, precis som den palestinska kampen illustrerar, historiskt har visat sig förmögna att förändra världen.

Han beskriver hela krigsförloppet som ett exempel på hur man inte ska starta, föra eller avsluta ett krig, och menar att Netanyahu aktivt försöker hålla regionen i ett tillstånd av permanent konflikt för att flytta uppmärksamheten från Gaza, Västbanken och Jerusalem.

Varoufakis hävdar att Iran i praktiken har kommit ur konflikten starkare än många väntat sig. Han menar att den framväxande uppgörelsen innebär en stor strategisk och ekonomisk vinst för Iran, särskilt genom möjligheten att ta ut avgifter i Hormuzsundet. Han jämför de summor Iran enligt honom kan få in där med inkomsterna från Panama- och Suezkanalen och framställer det som en dramatisk förstärkning av Irans position, trots sanktioner och trots själva kriget.

Den centrala tesen i intervjun är dock att den största vinnaren är Kina. Varoufakis menar att Kina inte ens behövde ingripa militärt eller ta några stora risker, utan bara framstå som den vuxna parten i rummet. Enligt honom har Kina vunnit genom att visa sig som en stabil, förutsägbar och pålitlig aktör samtidigt som USA framstått som impulsivt, motsägelsefullt och strategiskt klumpigt. Han lyfter också fram att Kina redan tidigare spelat en viktig diplomatisk roll i regionen, särskilt i närmandet mellan Iran och Saudiarabien, och ser denna konflikt som ytterligare ett tillfälle där Kinas inflytande växer på USA:s bekostnad.

Europa framställs samtidigt som i stort sett irrelevant. Varoufakis säger att EU har gjort sig moraliskt och politiskt betydelselöst genom sitt stöd till Israel och sin oförmåga att agera självständigt. Han kopplar detta till en längre europeisk nedgång som enligt honom började långt tidigare, bland annat med eurokrisen och EU:s sätt att hantera ekonomiska och politiska kriser. Resultatet, enligt hans resonemang, är att Europa inte längre har något verkligt inflytande i avgörande frågor om krig och fred i sitt närområde.

Intervjun går sedan vidare till NATO och USA:s press på Europa. Där menar Varoufakis att Trump hamnar i självmotsägelse. Å ena sidan har Trump länge föraktat europeiska militärer som svaga och otillräckliga, men å andra sidan tycks han nu kräva att just dessa länder ska bidra militärt. Varoufakis tolkar detta som ett tecken på desperation och som ännu ett bevis på att relationen mellan USA och Europa håller på att förändras i grunden. Han antyder att NATO:s framtid ser mörk ut och att Europas låsning vid alliansen inte längre ligger i européernas eget intresse.

Mot slutet breddar han perspektivet till den globala ordningen. Han menar att kriget förändrar mer än bara maktbalansen i Mellanöstern. Enligt honom har själva havsrätten och principerna för internationell ordning skadats när kontroll över sjöfart och genomfart i strategiska sund blivit ett medel i konflikten. Han säger också att Gulfstaternas tidigare affärsmodell och deras roll i USA:s regionala strategi nu har slagits sönder. Det som tidigare var tänkt som en USA-ledd regional struktur med stöd från Gulfstaterna och Israel framstår i hans analys som kraftigt försvagat, samtidigt som kinesisk diplomati blir mer betydelsefull.

Slutsats: Varoufakis huvudbudskap är att USA och dess allierade har försvagat sin egen position genom ett illa hanterat krig, medan Iran säkrat viktiga strategiska fördelar och Kina blivit den stora geopolitiska vinnaren utan att behöva strida. Hans övergripande poäng är att konflikten blottlägger ett större skifte i världspolitiken: amerikansk trovärdighet minskar, Europa marginaliseras och Kina framstår allt mer som den stabila makt som kan dra nytta av västs misstag.