Hon beskriver hur Israel har skapat ett affärs- och säkerhetskomplex där produkter och metoder förtryckta på palestinier testas och sedan exporteras globalt. Det handlar om övervakningsteknologi, militära system och kontrollmekanismer som paketeras som “field-tested”.

Albanese pekar på att dessa exporteras till auktoritära regimer och används för att trycka ned civilbefolkningar världen över, vilket skapar vad hon kallar en “ekonomi av folkmord” – där lönsamheten i våldet i praktiken förhindrar internationell rättvisa. Hon menar att Israels straffrihet göds av stormakter som USA och EU, som inte bara ignorerar brotten utan aktivt upprätthåller dem genom vapenhandel, teknologisk samverkan och diplomatiskt skydd.

Hon kritiserar även FN:s bristande handlingskraft och den internationella rättens selektiva tillämpning – där vissa länder hålls ansvariga medan andra ges frikort. Samtidigt lyfter hon betydelsen av den globala solidaritetsrörelsen, som genom gräsrotsengagemang och civilsamhällets tryck visar vägen framåt.

Slutsats:
Francesca Albanese avslöjar inte bara Israels systematiska brott utan blottlägger ett djupt rotat internationellt hyckleri: där humanitär retorik samsas med vapenförsäljning och profit på förtryck. Hennes analys visar att tystnaden från världens mäktigaste aktörer inte är passivitet – utan delaktighet. Den “ekonomi av folkmord” hon beskriver är inte en avvikelse från den globala ordningen, utan en bärande del av den. Den verkliga lösningen kräver därför inte bara en rättvis fred i Palestina, utan en uppgörelse med hela det globala säkerhets- och ekonomisystem som tjänar på att vissa liv inte räknas.

I samtalet med The Primodcast diskuterar hon:
-Hur hennes erfarenheter från polisen format en djup respekt för ordning, auktoritet och traditioner.
-En skarp kritik mot identitetspolitik, woke-ideologi och uppluckrade könsroller – som hon menar förvirrar barn och urholkar samhällets fundament.
-En oro för att västvärlden snabbt glider bort från objektiva värden, och ersätter dem med känslodriven moral relativism.
_Behovet av att konservativa inte bara opponerar, utan formulerar en framåtblickande och tydlig vision för samhället – med rot i naturlig ordning, familj och tro.
-Hur rättssystemet undergrävs när brottslingar ursäktas med strukturella förklaringar, istället för att fokusera på offer, ansvar och rättvisa.

Slutsats & kritisk reflektion:
Rae är en tydlig röst i en tid där många röster tystas, och hennes kombination av erfarenhet, tro och principfasthet ger tyngd åt hennes budskap. Samtidigt lever hennes världsbild farligt nära en förenklad uppdelning mellan “det naturliga” och “det dekadenta”.

Hennes försvar för tradition kan upplevas både befriande och begränsande – beroende på var man står. Det öppna samtalet kräver sådana röster, men också att de granskas: inte för att tystas, utan för att hållas vakna mot verklighetens mångfald. Rae påminner om vad vi riskerar att förlora – men inte alltid om vad vi kan vinna.

Han bemöter kritik mot kapitalismen och menar att det är just dess dynamik och innovationskraft – inte centralstyrning – som bäst kan hantera vår tids utmaningar, inklusive klimatförändringar.

Under intervjun visas klipp ur dokumentären Sweden: Lessons for America?, där Norberg beskriver hur Sveriges framgångar – tvärtemot vad många tror – inte bygger på socialism utan på marknadsprinciper i kombination med starka institutioner.

Även Norbergs bok Open – The Story of Human Progress nämns, den bok som Elon Musk tog kontakt med honom efter att ha läst. Boken är ett försvar för öppenhet som grund för utveckling – både i idéer, handel och samhällsbygge.

Men kanske mest intressant i intervjun är hans allvarliga ton kring vad vi snabbt håller på att förlora:
-Tilliten till det öppna samhället
-Respekten för fakta och nyanser
-Möjligheten till fredlig samexistens i pluralistiska samhällen

Norberg varnar för att det som tog årtionden att bygga upp kan raseras på några få år, särskilt i kriser där rädslan tar över och politiska ledare lockas av enkla, auktoritära lösningar.

Kritisk reflektion och slutsats:
Johan Norbergs försvar av kapitalismen är vältaligt och faktaspäckat – men bygger på ett anglosaxiskt, ideologiskt färgat narrativ som inte rymmer hela verkligheten. Han förenklar komplexa frågor kring makt, tillit och social sammanhållning, och bortser från hur dagens kapitalism ofta domineras av oligopol, lobbyism och systemfel.

Samtidigt visar intervjun en sällsynt kombination av intellektuell stringens och oro för samtidens utveckling, vilket gör den särskilt aktuell. Den talar inte bara till marknadsliberaler – utan till alla som vill förstå vad vi har, vad vi riskerar att förlora, och varför det fortfarande är möjligt att försvara det öppna samhället – om vi väljer det.

Men samma kväll svek den egna regeringen folkets vilja. Under tryck från finanseliten och europeiska institutioner vek de sig – och kastade bort den chans till förändring som folket så tydligt krävt.

Det blev en vändpunkt. Sedan dess har världen fortsatt i samma riktning: krig, skuldspiraler, militarisering och tystnad. Folkliga rörelser pressas tillbaka. Ledare som en gång talade för förändring har blivit systemets förvaltare. Eliten sitter säkrare än någonsin – inte för att de vann debatten, utan för att så många på vår sida gav upp när det gällde.

Men talet stannar inte vid sveket. Det är också en uppmaning: att inte ge upp. Att grunda motståndet i ärlighet, solidaritet och konkreta handlingar – så att de som profiterar på andras lidande inte längre kan sova lugnt, och de många åter kan börja drömma.

Slutsats:  När eliten säljer ut samhället, måste vi sluta köpa lögnerna. Vi måste inse att sanningen inte är farlig – den är bara farlig för dem som styr utan ansvar.